Det går en reklalm på TVn nu om en produkt som har sloggan "Mätt på rätt sätt".
Mina hjärnspöken sätter igång.
Finns det verkligen nåt rätt och fel inom vad vi stoppar i oss?
Det är ju faktiskt lite av en anledning till varför man kan få problem med maten. Man börjar överanalysera, skriva listor på vad som är tillåtet och hur mycket man kan få belöna sig med det "dåliga". I början känns det bra men det kan snabbt gå utför...!
Mitt ätstörda liv har pågått i ungefär 20 år så jag kommer inte ihåg riktigt tider och så vidare men kortfattat så här: (Varning för min öppenhet!)
När jag var nio år hände det väldigt mycket inom några få månader: jag flyttade från mitt barndomshem till ett ställe där jag inte kände någon, min syster föddes och jag blev sexuellt utnyttjad i mitt nya barnrum.
Det senaste pratade jag inte med någon om. Jag visste inte riktigt vad det var men det kändes fel och jag kände mig skyldig. Jag började tröstäta, i smyg. Jag hade olika strategier för att dölja det. Jag passade på medan de vuxna jobbade. Gömde förpackningar och godispapper längst ner i papperskorgen eller gick ut med soporna innan nån såg. Det har alltid varit fullt i våra skåp hemma. Frysen brukar inte gå att öppna utan att något ramlar ut.
Jag gick upp lite i vikt men det sågs inte som ett problem av omgivningen. Det var ju snart dags att börja puberteten och "då behövs ju lite extra".
På min nya skola var det plötsligt viktigare att bry sig om hur man ser ut. Mitt hat över framförallt min mage började ungefär här nånstans. Jag såg inte själv vad som hände och jag hade ännu inte lärt mig om mat, dryck, träning o.s.v.
Jag kommer ihåg att jag var i skolan med ett nytt, grått, tajt, sportlinne en dag. Jag satt och väntade på skolbussen på väg hem. Då var det en tjej som pekade på mig. Hon sa till sin vän "kolla på hennes bilringar". Jag tittade ner där hon hade pekat men jag förstod inte. Jag fick fråga min kompis som satt jämte mig vad det betydde. Hon berättade lite generat att det betyder att man har en tjock mage. Jag började sen den dagen titta ner på maggen, varje dag jag är på toa och hatar dessa vecken som bildas.
På högstadiet började tjejerna högt och ljudligt jämföra sig med varandra i omklädningsrummet.
"Du är mycket smalare än mig" "Jag vill vara lika smal som dig" "Jag är så tjock!"
Jag tittade på allihopa och ännu en gång inser jag att smal är något bra. Tjock ska man inte vara och det är äckligt. Eftersom jag var en av de större så antog jag att det var fel på mig.
Jag börjar snart lära mig om kost och träning och skriver listor med mina mått och tränar en hel del.
När jag börjar på gymnasiet börjar jag dra ner på maten också. Jag tappar lite vikt och börjar få komplimanger av tjejer och intresse av killar.
I början var det väl okej men jag ville snabbt bli ännu mindre. Jag vet inte hur länge det här gick till med att äta små portioner och träna en del. Det var så länge sen. Snart började i alla fall nästa beteende - Jag lärde mig att framkalla kräkningar. Efter det så har jag både varit underviktig men för det mesta inom normalvikt.
I perioder framförallt när jag har varit i bra relationer med killar som vill laga mat med och åt mig så har det gått bättre... Dock har jag dykt en del i vikt så fort det tar slut...
Nu är jag singel, bor själv och jobbar inte ens så det är väääldigt svårt att inte låta mina skeva ätbeteenden ta över. Jag hoppas dock att nu, när jag äntligen har börjat berätta om allt ovansående, att jag kan få hjälp att börja ett nytt kapitel. Första egentliga behandlingen börjar imorgon. Vi får se vad det kan göra för mig...
psykisk ohälsa,
ätstörning,
Kommentera