Mina hjärnspöken och jag

Jag skulle varit kvar hos min syster och bakat pepparkakor nu men ångesten tog över.
Jag har sovit kanske fyra timmar inatt och skulle spendera dagen med att shoppa med syrran. Det klarade jag bättre än väntat men jag kände och påpekade redan på vägen hem att jag kände mig trött.

Jag lyckades ändå en stund till. Jag var hos min syster och umgicks med hennes fina pojkvän och katt, medan hon lagade mat. Vi åt och hade allmänt trevligt.

Jag trodde att allt var som för vem som helst.

Min systers pappa kom över och de satte upp hyllor.
När de var klara skulle pepparkaksbakandet sätta igång.

Plötsligt kröp sig spökena innanför mitt skinn.
Kan ha varit sömnbristen de senaste dagarna.
Kan ha varit den allmänna pressen jag känt det senaste.
Kan ha varit för att jag åt, utan att tänka på hur jag mår när jag känner mig mätt...

Jag hade sett fram emot det här några dagar och blev besviken på min reaktion. Jag fick fumligt sagt att jag ska dra och kämpade med att inte höras när jag grät på vägen hem.

Jag vill inte ha det så här men kan heller inte vara i närheten av någon när jag har ångest.

Tur att det var bland folk jag känner i alla fall. Jag tror inte att de dömer mig för det, även om jag gör det själv.