Det är snart 20 år (då nio år) sen jag var med om ett sexuellt övergrepp, på nårsafton. Min hjärna spökar extra högt och drar extra hårt i mig den senare tiden. Jag är sjukt frustrerad. Jag har ingen kontakt med någon inom psykiatrin och det verkar nästintill omöjligt att få kontakt också. Förra året vid den här tiden var jag så dålig att jag höll på att bli inspärrad. Jag förstår att det är en tufff tid på året för många andra också. Vad får de för hjälp? Är det likadant för dem? Måste jag bli lika dålig igen för att få hjälp?
Jag har en mamma som stöttar mig så gott hon kan men hon har inte haft eller är utbildad inom psykisk ohälsa. Det är inte lämpligt för henne att trassla i det som jag kämpar mot nu heller.
Jag kan inte titta mig i spegeln längre. Jag ställer in och isolerar mig mer och mer. Först kände jag mig bara svullen men sen insåg jag att vikten satt fast. Mitt skelett började döljas, kvinnoformer dök upp. Panikslaget har jag hängt filtar framför spegeln. Gråtit floder och självskadat en hel del. Försökt slita loss fettet från min kropp. Dra ut ångesten och självhatet. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur jag ska hantera mig. Jag är så misslyckad och jag är bara en belastning. Jag kostar pengar för samhället, jobbar inte... Oroar min familj och umgås inte ens med de sista få vänner jag har.
Eftersom jag har hållt det här för mig själv så länge så är det omöjligt att se hur mitt liv skulle vara utan. De gånger jag har öppnat mig har jag mest blivit mer skadad. Jag kan lägga alla kort på bordet men jag ser ingen anledning att göra det. Hopplösheten av att veta att det har hänt, det går inte att undvika och jag kommer aldrig glömma det.
Det är sjukt frustrerande att vara totalt öppen för vilken hjälp som helst och inte få nåt. De proppade i mig tabletter och sjukskrev mig. Det har inte egetligen hänt nåt sen dess. Det är två år sen snart. De har inte kommit närmre nån diagnos, inte kollat över mina mediciner och inte gett mig nån direkt behandling heller. Det känns som att jag står i kvicksand och sjunker mer och mer för varje dag.
Hur långt måste det gå? Hur länge ska jag orka? Hur mycket ska man behöva stå ut med?
depression,
psykisk ohälsa,
självisolering,
självskadebeteende,
ätstörning,
Kommentera