Jag fick en förfrågan från Östra sjukhuset om att vara med i en studie om hjärtat. Jag tackade ja och fick sen hem ett rejält häfte med massa frågor. Det handlade om allt möjligt! Mina föräldrars jobb, sjukdomshistoria. Min(-a) uppväxt, sovvanor, alkoholdrikande, stress och jobbliv.
Sen kom frågorna om ätvanor och jag börjar inse att jag inte har en aning om hur jag ska svara. de frågade om jag hade gått ner mer än 5 kg inom ett halvår och det har jag. Dock var jag tvungen att fylla i hur många gånger och hur. Mina alternativ var diet, motion, sjukdom och annat. Jag inser att jag antagligen måste fylla i alla alternativ men sen vet jag inte vad jag ska skriva i antal gånger det hänt.
Jag vet oftast vad jag väger från dag till dag. Jag vet oftast hur mycket jag vill gå ner. Vad jag har vägt innan. Dock har jag inte koll på hur många gånger det har gått upp och ner. Jag fokuserar på vad siffran är och vad den ska vara, inte på vad den har varit.
Jag var i alla fall på första kontrollen i måndags. Det var bara jag och en sjuksköterska som gjorde lite prover och sen gick vi genoom formuläret. när vi kom till matfrågorna så erkände jag att det var svårt för mig att fylla i. Hon visade sig vara riktigt vettig! Hon började fråga om vi verkligen skulle väga mig och kolla kroppsfet o.s.v. "Jag vill inte göra något sämre för dig", "Du behöver verkligen inte" och "Det var starkt av dig att göra det här". Hon berättade om sina erfarenheter inom vården och närastående och verkade verkligen lyssna. Synd att jag inte får prata av mig med henne, kanske, någonsin igen.
Jag fick även en stegräknare av henne som jag ska ha i sex dagar. Som tur är så är den låst med buntband. Jag får inte se siffrorna och jag har därför inte tänkt/brytt mig om den. Det känns grymt!
Ätstörda hjärnan uppdaterar:
Nu kollade jag anteckningar på min mobil och jag inser att jag lätt droppar mer än så på mindre tid, flera gånger per år... Min första reaktion blev jag liiite stolt, imponerad och väldigt peppad. Det är ju inte så svårt! Jag har ju gjort det förr! Det är ju bara att göra det igen!
Fast sen kommer de andra tankarna: Är det verkligen värt det? Är det verkligen så lätt? Varför skulle du vilja göra det? Vad spelar det för roll om du går ner? Du vet att det inte känns bättre där. Du vet att du ändå känner dig lika stor, oavett vad vågen säger.
Suck!
psykisk ohälsa,
ätstörning,
ätstörningslogik,
Kommentera