Idag var sista mötet i affektgruppen och jag åkte därifrån och var arg och frustrerad.
Jag bor i Sveriges näst största stad och det är så här jag blir behandlad.
De har redan nekat mig vård en gång då de "inte behandlar min sort ätstörning". De har kan bara hantera anorexi och bulimi, trots att det är vanligast med ätstörning utan närmre specifikation.
Andra gången jag sökte vård för min ätstörning så skickar de mig till Högsbo sjukhus. Det finns två riktigt stora sjukhus mer centralt i Göteborg men jag får alltså åka till andra sidan, till Västra Frölunda. Okej, jag gör som jag blir tillsagd. De rekomenderar affektgruppen och att jag får prata med en dietist. Va? Jag vet vad jag ska äta men vet inte hur jag ska hantera mina tankar kring allt.
Nu har jag ändå gått i den här gruppen vid åtta tillfällen. Då jag är helt sjukskriven så är det gôtt för mig att komma ut och träffa lite folk, som också är i min sits. Dock har jag inte en aning om vad det här skulle hjälpa.
Det känns meningslöst! Jag är bara hemma och kostar samhället pengar. Jag känner mig som en belastning och det är så här jag ska bli frisk? Sitta i en grupp och skriva för mig själv om mina känslor och sen diskutera (inte specifikt om det vi skrev) hur det kändes att skriva om känslan...?
Vissa i gruppen hade jobb och barn. De får ta sig tid från vardagen för att gå dit, trots att det faktiskt kändes pinsamt för vissa. Det här är hjälpen de får...
Det här är ett samhällsproblem som bara blir större och det finns verkligen inte resurser...! Vad får man för hjälp om man verkligen har anorexi eller bulimi? Det uppmuntras att söka hjälp tidigt för att man inte ska bli ännu sjukare. Just nu är jag bara mer triggad att uppfylla kriterierna för att se hur de hanterar mig då (halvt seriöst)...
Psykiatrin är ett skämt i mina ögon. Den sista kämparglöden börjar slockna. Min mamma har fått hjälpa så gott hon kan men hon är ju inte så insatt och vet inte heller vad som behövs.
Man söker ju hjälp för att man inte kan hjälpa sig själv men det är just det man måste göra. Det här är skrämmande och frustrerande.
psykisk ohälsa,
ätstörning,
ätstörningslogik,
Kommentera