Jag har inte vågat väga mig på länge nu.
Jag har även ätit nåt varje dag och inte kompenserat, på säkert en vecka.
Jag känner mig enorm!
Imorse när jag vaknade satte hjärnan igång på högvarv direkt. Ska jag inte fasta idag? Eller i alla fall börja dagen med att "rena" insidan...? Min mage har varit gasig och svullen sen några dagar tillbaka och att bara få ut allt och börja på nytt hade varit "skönt". Jag vaknade så tidigt så jag bestämde mig för att så får det bli. Jag ska tilll min affektgrupp senare men jag hinner nog tills dess.
Jag riskerar alltså att skita på mig på väg dit eller där. Vätske- och saltbalansen i kroppen kan bli förstörd och jag kan svimma. Jag kan till och med förstöra tarmsystemet så att jag måste använda konstgjorda medel för att kunna göra nummer två i framtiden. Läkage är också en möjlig komplikation. Allvarligaste dock ändå döden.
Alla dessa risker och för vad?
Jo, för att jag ska känna mig lättare, tommare ooch renare. Jag kanske går ner i vikt men då är det vätska, som kroppen behöver.
Jag lurar inte kroppen på några kalorier, för de har redan tagits upp i matspjälkningssystemet. Jag vet allt detta och ändå så gör jag det.
Under samtal med olika personer inom psykiatrin och på anorexia- bulimimottagningen så har de varnat mig för alla möjliga komplikationer och sagt att det inte hjälper nåt ändå fortsätter jag. Jag har till och med blivit irriterad när de har sagt nåt om det! Om jag kunde göra nåt åt det själv så hade jag ju inte varit där! Det är ju just precis det jag behöver hjälp med! På mottagningen har de även föreslagit att jag pratar med en dietist "så du vet vad kroppen behöver". Jag veeet det!
Ibland undrar jag vad det är för personer jag stöter på som jobbar med dessa problemen och ändå kommer med så korkade kommentarer...
psykisk ohälsa,
självskadebeteende,
ätstörning,
ätstörningslogik,
Kommentera