Det känns som att jag har varit mer eller mindre deprimerad, nästan hela mitt äldre liv.
Jag har varit in och ut inom psykmottagningar några vändor nu.
Det har inte hänt så mycket sen första gången i sena tonåren. Elller jo, de har gjort saker med mig men som inte har lett mig nånstans egentligen...
Första gången jag kom i kontakr med psykiatrin så hade jag just gjort slut med min pojkvän. Jag hade åkt långt hemifrån för att få vara nära honom och testa på säsongsarbete. Han var nog mest där för att festa och jag kände att nu räkte det.
Då började jobbet kännas tungt, aptiten försvann och jag började vara uppe på nätterna och städa efter de åtta ungdomarna jag delade stuga med.
Det höll i en vecka sen ringde jag till min mamma en tidig morgon och hon bad mig gå till läkaren.
Han var nog kirurg och bara van vid brutna ben och hjärnskakningar så när jag berättade hur jag mådde så såg jag paniken i ögonen. Han skickade hem mig bums och snabbt fick jag tabletter och snart även samtal.
Jag är inte så öppen om mina känslor, så de flesta jag har varit i kontakt med, har rent ut sagt varit skämt för mig!
De började tro att jag hade Bipolär sjukdom/manodepressiv (Mani - onormalt högt humör, följt av depression - onormalt lågt humör, kortfattat) och jag blev medicinerad för det och tog flera blodprover för att hålla koll så att medicinen inte skadade nåt annat organ.
Jag förstår de som är anti-tabletter och det var jag nog också innan men när det var som värst så tänkte jag "Det kan ju inte bli värre. Jag testar vad som helst för att slippa må så här"
Det är ingen quick-fix och sjukt nog så mår man sämre innan det blir bättre. Anti-deppen gjorde så att jag orkade ta mig upp ur sängen, ångesten var inte lika närvarande och jag fick även hjälp med sömnen.
Tabletten jag sen fick för Bipoläriteten kände jag dock inte att den gjorde nån särskild skillnad, på mig. Jag började läsa på om min diagnos. Jag började fråga ut mina vänner om hur de tyckte det passade in på mig...
Depression var jag helt med på att jag led av, ångest också men har jag verkligen varit manisk...?
Jag vet faktiskt inte hur länge jag hade Bipolär sjukdom skrivet i min journal men tillslut träffade jag en kvinna som verkade ta mig på allvar och hon strimlade både Bipoläriteten och socialfobi m.m.
Bipolär sjukdom är en kronisk sjukdom som du alltså inte kan bli av med. Det går att leva med och medicin hjälper vissa, andra behöver terapi.
Detta innebär dock, för min del, att jag har blivit felmedicinerad.
Jag har mest blivit road över försöken till samtal med olika psykologer, psykoterapeuter och annan personal.
Jag har kommit upp ur min värsta svacka men det hela lämnade mig skeptisk till psykiatrin...
Tyvärr var jag med om ett trauma 2013, så jag skullle dit igen men mer om det en annan gång...
Nu ska jag fördjupa mig i nån dokumentär... Ha de gôtt!
depression,
psykisk ohälsa,
Kommentera