Som jag skrev i förra inlägget så har jag nog varit ätsörd sen jag var ungefär nio.
Tankarna har bara varit olika starka och de har lett mig till olika beteenden.
Ibland har jag varit så smal att jag hade kunnat stämt in på de flesta kriterierna för anorexi. Andra gånger flesta för bulimi. Dock har jag nog aldrig stämt in helt på någon. Det är inte riktigt diagnostiserat än men jag är nog det som kallas UNS, ätstörningar Utan Närmare Specifikation. Jag har problem med maten och hur jag ser min kropp. Jag gör allt möjligt som sliter på min kropp i ett försök att kontrollera min vikt.
Min omgivning har vissa perioder sett att jag är underviktig och påpekat detta. När jag sedan är normalviktig får jag inte höra ett ljud. Möjligen min mor som påpekar att jag verkar må bättre då. Gör inte detta! Döm inte någon efter deras storlek, form eller vikt! Man kan inte se hur mycket personen tränar dagligen, tar laxermedel eller på andra sjukt dåliga sätt försöker gå ner i vikt. Uttala dig inte om andras utseende på ett negativt sätt överhuvudtaget! Jag tror att alla vet vad de har för skavanker utan att folk påpekar dem.
Samma sak gäller min depression. Den har jag alltid varit öppen med men jag har hört de flesta ignoranta, trångsynta kommentaren om det. Några "favoriter" är:
"Du som är så söt" som att man inte kan må dåligt om man ser bra ut...?
"Ryck upp dig" Det är som att säga till en med brutet ben att bara läka.
"Det finns de som har det värre." Den här får mig att känna mig otacksam och ännu mer ledsen...
"Du som ler hela tiden." Om jag ler kommer ingen fråga hur jag mår, så detta är en slags försvarmekanism jag har skapat...
För att fortsätta så kan jag även ta upp självskadebeteende. Jag har till och med suttit med "professionella" som har frågat om jag självskadar och sen direkt antagit att det handlar om att skära sig. Det finns många sätt som man kan skada sig! Jag tänker inte inspirera eller förklara mer om det. Dock hade jag önskat att de som jobbar med psykisk ohälsa var bättre informarade eller till och med vågade ställa frågor som: "Hur skadar du dig?"
Jag har självskadat en hel del men jag har bara ett synligt ärr och det är väääldigt litet. Det är alltså inte för uppmärksamhet! Mina skador har varit genomtänkta, just så att de inte ska synas...
Det finns tyvärr väldigt många andra diagnoser inom psykisk ohälsa men de sitter just i huvudet. Du kan inte se hur någon mår, tänker och tror om sig själv eller sin omgivning. Det är också därför psykisk ohälsa är så svår att diagnostisera för du kan inte mäta det riktigt än. Det är fortfarande väldigt abstrakt.
Det går att fråga, vara öppen och prata om det men det är svårt! Det är mycket tabu inom ämnet forfarande...
Hoppas att det kunde vara lika lätt att prata om detta som om man hade halkat på isen och fått en hjärnskakning eller brutit ett ben.
Jag håller tummarna!
depression,
psykisk ohälsa,
självskadebeteende,
ätstörning,
